I Glädjens, men även Trötthetens tecken..!

Imorgon är det två veckor sedan min älskade hund Beata, efter en långdragen och dramatisk förlossning, nedkom med dessa små underbara mirakel... fyra små tikvalpar och tråkigt nog, en dödfödd hanvalp...

Man blir lika fascinerad varje gång, att allt finns där det ska..små tassar med klor och små gäspande munnar med rosa tungor, som sen snuttar frenetiskt på sin mors tuttar och växer ...och växer...och växer sakta men säkert... Trött och lycklig över att det är över, kan man sen sitta och titta på dom, lukta på dom och fundera på hur dom kommer att se ut vid åtta veckors ålder?! Och HUR ska man kunna göra sig av med dessa ljuvliga knyten? Vi får vänta och se...

Kram på er och ha en skön dag i höstvädret!